Usch. Hatar när andra klagar i sina bloggar och hatar när jag gör det med. Men jag måste. Klockan är inte ens elva men dagen har varit hur lång som helst. Vaknade bredvid min bf, vilket var det enda som var bra. För nu åker han iväg på någon keff jävla festival,
när jag behöver honom som mest...
Halv åtta satte jag mig i bilen och åkte till Järna. Å vad är det för kefft ställe liksom. Hittade inte dit jag skulle, glömde saker, flummade runt. Kaos. Fick taxi hem. Det är en jävla taxiresa, från Järna till Väsby. Jag behövde ju inte betala själv men att sitta i en bil i bilkaos i nästan två timmar är ingen höjdare. Men chaffisen skulle på begravning i skåne. Så lite synd är det väl om honom med...
Och jag bara räknar sekundrarna till jag ska få magsår. Men sånt där händer inte mig. På skolavslutningen blir jag antagligen pangsjuk. Så brukar det bli. Då slår det till. Whopwhop.
Dagens middag; ännu en färdigrätt. Håller på att kasta i mig en sparrissoppa. De är de enda som är ätbara. Sopporna. Resten suger ***. Så ni vet. Jag har nämligen ätit dem allihopa.
Om jag bad om
Om jag bad om hjälp någon gång
Kanske gjorde jag inte det
Tillräckligt
Om jag bara inte hade nöjt mig
Om någon hade frågat och väntat på ett svar
Kanske gjorde dem det
För ofta eller möjligtvis för sällan
Som om tanken på att sitta ner och lyssna
Var för svårt att ta sig för
Och kanske är det att be om för mycket
*
Om jag sett det på tv någon gång
Eller om någon annan hade gjort detsamma
Kanske hade det varit annorlunda
Inte sympati och inte heller solidaritet
Men kanske en tanke eller en fantasi
Som hade förändrat någonting
Hade det varit tillräckligt då
Eller hade det varit som nu
Den där sjukdomen
Luktar surt och sött och beskt
Kanske är det dröm och inget annat
En verklighet som inte går att skriva ner
*
Ord gör så ont
Och kanske var det därför
Hon föll så hårt
Jag vet inte om det var något som sprack
Men blod var det likaväl
Från hennes huvud
Drömmar som följde med ner i fallet
Antingen rann dem in eller så rann dem ut
Men det blev akut
Och själv satt jag där
I en lukt av urin och salta tårar
Kanske var det då
Eller redan tidigare
Som jag valde att se mig själv
På ett annat sätt
Eller på samma sätt
Men tillräckligt annorlunda
För att känna något
Nytt
Om jag bad om hjälp någon gång
Kanske gjorde jag inte det
Tillräckligt
Om jag bara inte hade nöjt mig
Om någon hade frågat och väntat på ett svar
Kanske gjorde dem det
För ofta eller möjligtvis för sällan
Som om tanken på att sitta ner och lyssna
Var för svårt att ta sig för
Och kanske är det att be om för mycket
*
Om jag sett det på tv någon gång
Eller om någon annan hade gjort detsamma
Kanske hade det varit annorlunda
Inte sympati och inte heller solidaritet
Men kanske en tanke eller en fantasi
Som hade förändrat någonting
Hade det varit tillräckligt då
Eller hade det varit som nu
Den där sjukdomen
Luktar surt och sött och beskt
Kanske är det dröm och inget annat
En verklighet som inte går att skriva ner
*
Ord gör så ont
Och kanske var det därför
Hon föll så hårt
Jag vet inte om det var något som sprack
Men blod var det likaväl
Från hennes huvud
Drömmar som följde med ner i fallet
Antingen rann dem in eller så rann dem ut
Men det blev akut
Och själv satt jag där
I en lukt av urin och salta tårar
Kanske var det då
Eller redan tidigare
Som jag valde att se mig själv
På ett annat sätt
Eller på samma sätt
Men tillräckligt annorlunda
För att känna något
Nytt
någon gång
Om jag bad om hjälp någon gång
Kanske gjorde jag inte det
Tillräckligt
Om jag bara inte hade nöjt mig
Om någon hade frågat och väntat på ett svar
Kanske gjorde dem det
För ofta eller möjligtvis för sällan
Som om tanken på att sitta ner och lyssna
Var för svårt att ta sig för
Och kanske är det att be om för mycket
*
Om jag sett det på tv någon gång
Eller om någon annan hade gjort detsamma
Kanske hade det varit annorlunda
Inte sympati och inte heller solidaritet
Men kanske en tanke eller en fantasi
Som hade förändrat någonting
Hade det varit tillräckligt då
Eller hade det varit som nu
Den där sjukdomen
Luktar surt och sött och beskt
Kanske är det dröm och inget annat
En verklighet som inte går att skriva ner
*
Ord gör så ont
Och kanske var det därför
Hon föll så hårt
Jag vet inte om det var något som sprack
Men blod var det likaväl
Från hennes huvud
Drömmar som följde med ner i fallet
Antingen rann dem in eller så rann dem ut
Men det blev akut
Och själv satt jag där
I en lukt av urin och salta tårar
Kanske var det då
Eller redan tidigare
Som jag valde att se mig själv
På ett annat sätt
Eller på samma sätt
Men tillräckligt annorlunda
För att känna något
Nytt
Om jag bad om hjälp någon gång
Kanske gjorde jag inte det
Tillräckligt
Om jag bara inte hade nöjt mig
Om någon hade frågat och väntat på ett svar
Kanske gjorde dem det
För ofta eller möjligtvis för sällan
Som om tanken på att sitta ner och lyssna
Var för svårt att ta sig för
Och kanske är det att be om för mycket
*
Om jag sett det på tv någon gång
Eller om någon annan hade gjort detsamma
Kanske hade det varit annorlunda
Inte sympati och inte heller solidaritet
Men kanske en tanke eller en fantasi
Som hade förändrat någonting
Hade det varit tillräckligt då
Eller hade det varit som nu
Den där sjukdomen
Luktar surt och sött och beskt
Kanske är det dröm och inget annat
En verklighet som inte går att skriva ner
*
Ord gör så ont
Och kanske var det därför
Hon föll så hårt
Jag vet inte om det var något som sprack
Men blod var det likaväl
Från hennes huvud
Drömmar som följde med ner i fallet
Antingen rann dem in eller så rann dem ut
Men det blev akut
Och själv satt jag där
I en lukt av urin och salta tårar
Kanske var det då
Eller redan tidigare
Som jag valde att se mig själv
På ett annat sätt
Eller på samma sätt
Men tillräckligt annorlunda
För att känna något
Nytt
Kanske gjorde jag inte det
Tillräckligt
Om jag bara inte hade nöjt mig
Om någon hade frågat och väntat på ett svar
Kanske gjorde dem det
För ofta eller möjligtvis för sällan
Som om tanken på att sitta ner och lyssna
Var för svårt att ta sig för
Och kanske är det att be om för mycket
*
Om jag sett det på tv någon gång
Eller om någon annan hade gjort detsamma
Kanske hade det varit annorlunda
Inte sympati och inte heller solidaritet
Men kanske en tanke eller en fantasi
Som hade förändrat någonting
Hade det varit tillräckligt då
Eller hade det varit som nu
Den där sjukdomen
Luktar surt och sött och beskt
Kanske är det dröm och inget annat
En verklighet som inte går att skriva ner
*
Ord gör så ont
Och kanske var det därför
Hon föll så hårt
Jag vet inte om det var något som sprack
Men blod var det likaväl
Från hennes huvud
Drömmar som följde med ner i fallet
Antingen rann dem in eller så rann dem ut
Men det blev akut
Och själv satt jag där
I en lukt av urin och salta tårar
Kanske var det då
Eller redan tidigare
Som jag valde att se mig själv
På ett annat sätt
Eller på samma sätt
Men tillräckligt annorlunda
För att känna något
Nytt
Jag behöver en massage. NU.
Herregud vad jag stressar och spänner mig nu för tiden. Slutskivan is killing me. Och inte är det softly. Idag har jag gått runt i alla treor (jag har väl varit hos häften, hälften kvar) och informerat om slutskivan. Det är inget drömjobb.
1. Kul att stå inför näst intill främmande människor med dömmande blickar och informera om något.
2. Kul att försöka hitta när alla klasserna har gemensamma lektioner och inte är splittrade. Det går alltså inte att bara knalla in i vilket klassrum som helst.
3. Det är tre veckor kvar. De flesta går inte ens i skolan nu för tiden. (När ska dem få infon då?? GAH).
Och sen vid ett så hade jag ett möte med elevrådet där jag satt ie n halvtimme och argumenterade för att dem skulle sponsra slutskivan. Fem tusen bad jag om. Tre fick jag. Kul. Alla i elevrådet går i ettan och tvåan, ingen bryr sig om någon jävla fest som dem inte ens får gå på.... Mådde psykiskt dåligt där ett tag.
Jag har biljetter av ett värde på 48.000 kronor. Det är ingenting kul med det.
Dem där 48.000 kronorna ska jag sedan samla in och sätta in på ett konto. FAK.
Just det! Jag har ju ett liv också. Och tre tusen skolarbeten som ska in.
Sa jag att jag hade ett liv? My bad. I have no life.